nolifer

Just nu känner jag mig väldigt omotiverad på typ nästan allt. Jag vill åka utomlands igen och bara vara. Allt blir så himla mycket lättare när man lämnar Sveriges yta. Inte för att Sverige är skit eller något utan för att ens problem stannar kvar på något underligt sätt. Men eftersom jag ska bli sturre nu så kan jag inte åka utomlands på länge.. Allt känns så hårt bara, måste fixa böcker till kursen jag ska läsa, jag kommer bli så mycket fattigare än vad jag är van vid, jag egentligen inget boende borta i uppsi. Egentligen liksom. Tänk om det inte är min grej, tänk om det inte kommer går bra. Jag vet att man inte ska tänka oma, men fan, jag kan inte låta bli. Jag har det stökigt här hemma också. Skulle städat merparten igår, men det gjorde jag såklart inte. Om jag inte tar mig i kragen och städar när jag bestämmer mig för det hur ska det då gå och plugga? Jag kom knappt upp imorse. Tull sov här och var iväg kvart i sju. Jag ställde om klockan på åtta. Jag gick upp fem i halv elva.. Nu har jag åtminstone satt på två små tvättmaskiner som jag egetnligen kunde ha väntat med, men vafan, vad gör man inte? Nu ska jag städa toaletten och plocka upp kläderna från golvet så att jag kan dammsuga. Jag har fortfarande inte packat upp min väska från Egypten. Där var jag i slutet av april. Hehe. Vad är det man säger, det är bara genier som kan jobba i kaos? Nej, jag vet inte. Nu har jag fått skriva av mig lite iaf. Känns fint, och jag åt bj igår. Det var massa browniebitar i! Mumsigt värre. Jag lyssnar på Coldplay nu också. På lördag är det konsert! Det gör mig glad. På fredag ska jag träffa Elina som jag inte träffat på hundra år. På torsdag ska jag se timbuk på mosebacke. Imorgon ska jag träffa Parisa ocj ikväll kommer Corinne och Jenny. Varför känns det inte riktigt som att allt det fina väger upp det jobbiga? Jag vill vinna storkovan på triss. klart slut